Tvångstankesmedjan

Okej, ny torsdagstopp. Temat för den här veckan är värsta skräckupplevelserna, med tillägget "populärkulturella" i mitten, det vill säga det gäller sånt man sett på tv, film, läst eller hört. Ett spännande tema då jag är oerhört lättskrämd, och därtill har en väldigt livlig fantasi samt är mörkrädd, vilket innebär att jag har många, många skräckupplevelser att välja från. Ordningen på listan blev lite random, eftersom rädsla inte går att mäta på en exakt skala och jag därmed inte med säkerhet kan säga att jag blev mer rädd av plats tre än plats fyra på listan.

Plats fem: The empty child och The Doctor Dances (Doctor Who)
Detta är något som ganska nyligen skrämt mig, och får vara med eftersom jag fascineras över att jag som tjugosjuåring fortfarande kan bli såpass rädd för saker som inte har någon som helst koppling till verkligheten att jag sover med lampan tänd i flera nätter. Doctor Who är, i korthet, en tv-serie om en man som reser gnom tid och rum med hjälp av sin tids-/rymdmaskin, oftast tillsammans med en kvinnlig kompanjon av något slag. I just detta avsnitt, som är ett tvådelat sådant, landar doktorns maskin i London under "the Blitz" (andra världskriget). Där stöter doktorn på en ung kvinna, som tillsammans med en grupp föräldralösa barn passar på att smita in i folks hem och festa på deras kvarlämnade måltider, medan alla andra gömmer sig i skyddsrummen under bombräderna. Den unga kvinnan förföljs dock av en ung pojke iklädd gasmask, som ihärdigt frågar "are you my mummy?". Hon säger att om man rör vid honom blir man tom, precis som honom. Mysteriet tätnar när doktorn upptäcker ett sjukhus fullt med människorsom vid första åsyn verkar döda, men som visar sig vara i högsta grad levande. De har alla gasmasker som på något märkligt vis smält samman med deras hud, som om de vore en del av deras kropp, och alla ställer de samma fråga: "Are you my mummy?". Avsnittet är oerhört obehagligt rakt igenom, och de gasmasksbeklädda människornas ständiga frågande förföljer mig fortfarande. Allt får dock sin lösning och allt slutar lyckligt, som ofta i doctor Who, men dessförinnan var den överhängande känslan att jag ofrivilligt hade blivit indragen i en skräckfilm.


Plats fyra: Scream
Scream var nog den första skräckfilm som jag såg ever, som var en ren skräckfilm och inte bara en thriller med obehagliga inslag. Ploten är ju rätt simpel, tonåringar i en liten stad blir mördade av galen mördare med mask, de har fest, dricker alkohol, har sex, och man tänker hela tiden "men nej, gå inte in där, ditt pucko! Gå därifrån! Nu!". Det fiffiga med Scream är ju att den är metaskräck, i det att den faktiskt aktivt drar upp klassiska skräckfilmsklyschor under filmens gång, och sedan utnyttjar dessa för att ha ihjäl diverse tonåringar. Detta var jag väl dock lite för outvecklad för att förstå när jag som fjortonåring såg filmen, däremot så var jag det perfekta offret för alla överraskningseffekter och skrek i högan sky varje gång mördaren hoppade fram bakom ett hörn. Dessutom gav den ju busringningen en revival, eftersom alla skulle ringa runt och fråga ifall man gillade skräckfilm.


Plats tre: Fallet Charles Dexter Ward
Denna bok var mitt första möte med skräcklegenden HP Lovecraft (mannen som tyckte det var vulgärt med personbeskrivningar, och sålunda skippade dessa i sina egna böcker), och vilket möte sen. Jag gillar skräckböcker, eftersom jag ofta upplever dessa som mindre otäcka än skräckfilmer, vilket innebär att jag kan få min skräckdos utan att ligga sömnlös i veckor efteråt. Men HP Lovecraft spelar på min största svaghet: min fantasi. Fallet Charles Dexter Ward följer familjen Wards familjedoktor, Marinus Bicknell Willett, när han försöker nysta i vad som föranlett unge herr Wards mentalsjukdom och märkliga fysiska förändringar. Hans undersökningar avslöjar att unge herr Ward har ägnat de senaste åren åt att försöka hitta den grav som tillhör en sedan länge avliden släkting till familjen Ward, Joseph Curwen. Doktorn börjar gräva i Curwens historia, och upptäcker att handelsmannen och hobby-alkemisten Curwen har en mycket mörkare historia än vad som först kunde anas.

Det som är så fantastiskt med Lovecrafts böcker, och det som också gör dem så skrämmande, är att alla hemskheter huvudpersonen stöter på längs med vägen bara antyds. Han målar upp en svag siluett av de mest fruktansvärda monster, och vad som sen finns där är upp till läsaren att fylla i, ackompanjerad av huvudpersonernas förtvivlade, fasansfulla skrik. Och har man en såpass livlig fantasi som jag, finns det ingen hejd på hur skräckinjagande Lovecrafts monster kan bli. Nedan följer ett citat ur bokens svenska översättning.

"När han tittade efter andra gången såg Willett en sådan kontur eller enhet, ty under de ögonblick som närmast följde var han utan tvivel lika spritt språngande galen som någon inhysing på doktor Waites privatägda sjukhus. Ficklampan föll ur en hand som tömts på att muskelkraft och nervsamordning. Han brydde sig inte om ljudet av krasande tänder, som avslöjade lampans öde nere i gropen. Han skrek och skrek och skrek med en röst, vars panikslagna falsett ingen av hans bekanta någonsin skulle ha känt igen, och fastän han inte kunde ta sig upp på fötter kröp och rullade han med förtvivlans mod bort över den fuktiga stenbeläggningen, där dussintals underjordiska brunnar släppte fram sitt utmattade kvidande och gläfsande som svar på hans egna sinnesrubbade skrik."

Plats två: Marble Hornets
Marble Hornets är en youtube-serie och min senaste utflykt in i skräckens värld. En utflykt jag så här i efterhand ångrar, då den innebar sömnlöshet och att jag numera ständigt ser mig om över axeln när jag är ute efter att solen gått ner (det vill säga hela tiden, eftersom vi befinner oss i Sverige i november). Avsnitten är oftast runt fyra till femton minuter långa, och följer en person som fått överta en massa band från en collegekamrat som under inspelningen av en amatörfilm började bete sig alltmer märkligt, för att sedan försvinna helt efter att ha gett huvudpersonen banden. När huvudpersonen tittar igenom banden märker han dels att hans kamrat någon gång under inspelningsprocessen börjat filma sig själv konstant, och att banden innehåller en hel del märkligheter, som en väldigt lång man som stryker omkring utanför fönstren och tycks förfölja kamraten, ljud som försvinner, bilder som flimrar och personer med minnesförlust. Som varje person i en skräckfilm/-serie/-bok någonsin bestämmer han sig för att börja nysta i det här, vilket såklart inte leder till något gott över huvud taget. Personer som kan sina populärkulturella monster förstår rätt snabbt vilken figur det handlar om, men serien är sevärd ändå eftersom den lyckas vara så fruktansvärt skräckinjagande med väldigt små medel. Den har gått sedan 2009, och det dyker fortfarande upp avsnitt med jämna mellanrum, då serien utspelar sig i realtid. Om huvudpersonen försvinner i flera månader upphör alltså avsnitten under denna tid också. Kanalen hittar ni här, och nedan kan ni se första avsnittet. (OBS för att jag inte har sett hela, pga blev för rädd.)


Plats ett: The Ring (den amerikanska versionen)
Det var min före detta pojkvän som mer eller mindre tjatade sig till att vi skulle se The Ring tillsammans, något jag i efterhand anser borde ha varit nog för att göra slut där och då. Jag tänker helt fräckt utgå från att alla har sett den (om inte: se den inte! Det är inte värt det), och att jag därmed inte behöver förklara handlingen. Det jag däremot kan säg är att jag gissningsvis såg ungefär halva filmen, det vill säga de minst läskiga delarna, och att jag däremellan höll händerna för ögonen och störtgrät för att jag var så fruktansvärt rädd. Efter denna upplevelse sov jag inte ordentligt på säkert två veckor och tv-apparater med myrornas krig skrämde skiten ur mig. Det är den otäckaste film jag någonsin (typ) sett, och jag skulle inte se om den för allt smör i Småland. Jag har bäddat in trailern nedan, om någon skulle vilja se den. Jag kan dock inte garantera att det inte är porr eller något liknande istället, eftersom jag inte vågade titta på den.


Bubblare (jag tänker ej länka eftersom jag inte pallar sitta och söka på saker som skrämmer skiten ur mig längre):
The X-files, hela jävla serien. Jag vet inte ens varför jag bemödade mig med att kolla, med tanke på att det kostade mer i sömnlösa nätter än vad jag fick i känsla av tillfredsställelse av att se den.
Children of the corn, novellsamling av Stephen King. Min fasta övertygelse är att det är något fel på King, annars kommer man inte på så mycket hemska och helt absurda saker.
Slenderman-spelet. Jag har inte spelat själv, däremot sett på en gameplay (här länkar jag eftersom det måste ses, mycket mycket obehagligt. OBS för att det återigen kan vara porr jag länkar till, vet inte om det var den gameplayen jag såg och vill verkligen inte kolla igenom den igen). Fyfan.

Så, det var allt. Nästa vecka tänker jag att vi kör "sötaste valparna" eller nåt, så jag får lite trevligt att tänka på istället. Systrarnas värsta skräckupplevelser hittar ni här och här.