Tvångstankesmedjan

Okej, ny torsdagstopp, den är veckan ej spelrelaterad, vilket glädjer mig. Istället handlar det om något jag ägnar en stor del av mina dagar åt, nämligen tv-serier. Närmare bestämt intron till tv-serier. Så, let's get on with it.

Plats fem: Räddningspatrullen
Nej, det här är inget högkvalitativt mästerverk där bild och ljud samarbetar för att både lyfta och komplettera själva serien. Det är en kille med irriterande röst och svårighet att uttala R (lyssna på hur han sjunger "vänner", it's hilarious) som sjunger en låt om ekorrar som bekämpar brott. Men, det jag tycker Disney lyckas väldigt bra med i sina serier är att introlåtarna blir en del av själva upplevelsen. Man bänkar sig framför disneydags varje vecka, och blir alldeles exalterad så fort de första tonerna av introlåten börjar spelas. Man kan hela texten (många av låtarna kan jag dessutom fortfarande utantill, fastän det var flera år sedan jag såg själva serien) samt ordningen på alla klipp från serien som visas under introt. Jag och mina systrar brukade dessutom roa oss med att högt räkna upp de avsnitt från vilka klippen togs som vi faktiskt hade sett, på samma sätt som andra barn pekade ut de leksaker de själva ägde i leksakskatalogen (för barn är ett folk och de bor i ett främmande land - Weirdoland). Anledningen till att just Räddningspatrullen får stå som exempel för Disneys briljans är för att det är den låten som sitter hårdast hos mig - när jag blir gammal och dement och glömmer mina barns namn kommer jag fortfarande kunna hela Räddningspatrullslåten utantill.


Plats fyra: Supernatural
Supernatural får stå som representant för de föredömligt korta introna. De där som bara är ett par sekunder långa och på så vis inte stör själva serien, då många serier inleds med en scen som ska fånga tittarens intresse, för att därefter spela upp själva introt, där jag tycker att långa intron stör flödet i tittandet (ja, jag har tänkt lite för mycket på det här. Game of Thrones är typexemplet för detta, då introt är så långt att man tröttnar innan avsnittet ens har börjat. Det är också anledningen till att det inte är med på listan, även om det är snyggt i sig). Anledningen till att det blir just Supernatural som får representera denna typ av intro är dels för att jag uppskattar serien mycket men också för att dess intro passar väldigt bra in i serien i övrigt. Supernatural är en serie om två bröder som åker USA runt och jagar diverse monster och övernaturliga varelser. I detta blir den ganska mycket en skräckserie, även om inte skrämselelementet är det centrala, och introt blir ofta något som får mig att hoppa högt efter en inledande skräckinjagande scen. Det är plötsligt, det är snyggt och det är effektfullt. Ett plus i sammanhanget är att introt förändras varje säsong.


Plats tre: Sopranos
Sopranos är en serie mina föräldrar tittade på, men som jag själv var lite för ung för att uppskatta när den väl gick. Något som dock fastnat i mitt medvetande är introt. Det är snyggt samtidigt som det är skitigt, valet av musik är mitt i prick, den flackande kameran och de snabba klippen mellan Tony Soprano och hans feta cigarr och det som flimrar förbi utanför bilrutan sätter stämningen perfekt. Jag blir intresserad och vill veta mer, jag vill följa med Tony Soprano när han kliver ur bilen, jag vill veta vad han har för liv, vad han gör, vem han är. Det är ett sjukt bra intro till vad jag har förstått är en sjukt bra serie.


Plats två: Six feet under
Six feet under var mitt första möte med HBO:s serier, och introt är en av anledningarna till att jag uppskattade den så mycket. Återigen ett exempel på ett perfekt musiksatt intro, där allt som händer följer musiken, men inte såpass mycket att det blir irriterande eller övertydligt. Jag älskar när musiken tystnar, för att sedan ta fart igen, och hjulet på båren vrider sig i exakt synk med musiken (vid trettio sekunder ungefär). Det finns flera sådana små detaljer att upptäcka och älska med det här introt. Jag gillar också färgsättning, det väldigt bleka och gråa, samt det faktum att seriens skådespelare inte figurerar i det över huvud taget. Återigen ett intro som får mig att vilja se mer, men här inte för att jag vill veta något om några personer, utan för att om introt är så snyggt och välgjort så måste serien vara det också.


Plats ett: Mad Men
Ja, kanske inga överraskningar här, Mad Men har ett sjukligt snyggt intro. Stämningen är nästan kuslig, och trots att mannen i introt inte har några ansiktsdrag, inget ansikte över huvud taget, förmedlas ändå en känsla av ensamhet och desperation. På bara trettio sekunder sätter introt känslan som sedan genomsyrar hela serien. Låten, illustrationerna, tajmingen, allt är perfektion. Och övergången mellan mannen som faller och mannen som sitter nonchalant tillbakalutad i fåtöljen med en cigarett i handen är fantastisk. Ett superbt intro till en superb serie, helt enkelt.


Bubblare: Introt till the Simpsons, eftersom det har varit detsamma samtidigt som det konstant har förändrats i tjugo år, och numera är en del av det allmänna populärkulturella medvetandet i princip världen över. Jag älskar också det nya introt, och tycker att de lyckades uppdatera det väldigt väl och inkoporera de nya element som tillkommit sen serien började sändas, samtidigt som man behöll det som gjorde originalintrot briljant.

Systrarna har inte lagt upp sina inlägg än, men deras bloggar hittar ni här och här.